Nu har nästan hela sommaren gått, den har vart bra, mer än bra, men inte tillräckligt bra för att jag inte ska ha ångest. Varje år, varje 30 juni för att vara mer exakt, får jag av stooor ångest. 1 Augusti känns för nära hösten, vad hände med alla galna saker jag skulle hinna med under sommaren? Samma visa varje år, men nu är det trots allt inte samma sak. Detta år har jag ingen ångest över att gå tillbaka till skolan, ingen ångest över att Sverige kommer förvandlats till ett trist kallt land igen, ingen ångest över att gå tillbaka till min så kallade vardag. För det kommer inte hända i år. Utan jag har ångest över att min vardag efter denna sommar inte längre kommer vara som den vart innan och jag har ångest över att jag kommer vara så långt ifrån alla jag älskar. Och jag har ångest över att jag har ångest.

 

Jag har ångest över att jag ska åka, och vissa dagar ångrar jag mig verkligen och förstår inte längre varför jag tänker utsätta mig för något sånt här när mitt liv är väldigt bra som det är. Kanske är det just det, eller egentligen vet jag att det är det, jag vet andledingen mycket väl men ibland känns det som den inte räcker till. 

 

Det är min tur nu att ta tag i mitt liv, börja på dom där sjuka historierna jag sedan ska berätta för mina barnbarn när jag blir gammal. "När jag var i din ålder, dååå, då åkte jag till USA och hade det mest galnaste och roligaste och mest utvecklande år i mitt liv."  Kanske något i den stilen, haha, 

Hörde en tjej säga i en podd att man inte ska låta sig själv bara vara statist i sitt egna liv, du ska vara huvudrollen. Detta är alltså mitt försök att bli huvudrollen, eller rättare sagt, nu ska jag bli huvudrollen. 

 

Men bakom all denna ångest finns såklart den där ivrigheten. Jag har läst så många bloggar detta år, sett hur deras år utformat sig och nu kan jag nästan inte vänta längre. HUR KOMMER MITT ÅR BLI???? För detta kommer trots allt bli en jäkla förändring och kanske ett väldigt viktigt år i mitt liv. Kanske inte det bästa året, kanske bara kommer bli ett år som snart är glömt, eller så kanske det blir året som förändrar hela mitt liv. Jag kan inte låta bli att tänka på allt som kan hända, samtidigt som jag vet att det bästa är att försöka att inte ha så höga förhoppningar.

 

Det finns väl bara två ord för detta inlägg, skräckblandad förtjustning. 

 

Andledningen till varför jag skriver detta inlägg är för jag känner mig så ensam mitt i allt. Jag läser bara om dessa ivriga ungdomar som bara har några dagar kvar innan dom ska åka. Dom skriver att dom inte vill vänta mer utan bara åka nununu, medans jag vissa dagar sitter här med ångest. Liksom ska min hemlängtan börja redan innan jag åker, jag som trodde jag knappt skulle ha någon hemlängtan.