Efter att ha levt i en annan familj, se hur den funkar med allt från deras kärlek till varann, deras bråk och deras traditioner får mig såklart tänka på min egen. Att börja ny skola med inga vänner eller bekanta men se andras vänskaper får mig även tänka på hur viktigt vänner är. Jag ser allting utifrån, jag sitter där oftast tyst och bara granskar. Varje dag lägger jag märke till en ny grej, 2 bästa vänner som skrattar eller nån vana som familjen har. Saker som vart en vardag för mig i Sverige är ju inte längre en självklarhet, därför lägger jag även märke till saker jag tidigare inte brytt mig om. 

Tidigare när jag tänkt på min framtid har allt handlat om att jag vill resa, jag vill få ett bra jobb, jag vill lyckas osv. Men vad spelar de för roll om jag ändå inte har några vänner eller familj att dela sakerna med. Att resa såhär har varit väldigt utvecklande, inte på de sättet att jag har förändrats. Tidigare var jag rädd att min humor kanske skulle förändrats, att jag inte skulle ha samma saker gemensamt längre med mina vänner, men jag är inte alls rädd för de längre. Jag kommer alltid vara samma person, de ända som har ändrats är att jag är mer uppmärksam. Jag märker varje dag att jag "hittar mig själv". Jag börjar veta vad jag egentligen brinner för, vad jag verkligen tycker är viktigt och vad som egentligen är skitsamma. 

Denna resa är jävligt bra för mig, och jag är så tacksam över pappa och mamma som gett mig chansen och även personerna här som släppt in mig i deras liv. Jag ska njuta så mycket som möjligt av resten av tiden här men jag kan inte vänta tills jag får komma hem igen och träffa alla jag älskar och börja leva mitt liv med mina nya värderingar. 

Jag älskar er min kära familj, och jag älskar er mina kära vänner!